härledning

Härledning är en central process i svensk ordbildning, där nya ord skapas genom att lägga till avledande affix till en stam eller bas. Resultatet kan få ny betydelse eller ny grammaterialistik, ofta utan att själva betydelsen helt följer stammens grundförståelse. Härledning utgör tillsammans med sammansättning och lån olika vägar att bilda ord.

Affix som används vid härledning inkluderar både prefix och suffix. Prefix sätts i främre delen av ordet och kan ändra betydelsen eller ordklassen, till exempel miss- i misslyckas (att misslyckas) eller för- i förklara (att förklara) och därigenom bilda nya former. Suffixer sätts i slutet och skapar ofta nya ordklasser eller abstrakta begrepp, som -ning i läsning (act of reading), -het i snabbhet (speed), -are i säljare (seller), eller -ande/-ende i skrivande (the act of writing). Härledning kan också använda flera affix i kombination.

Exempel på vanliga härledningar är:

- läs + ning → läsning (noun från verb)

- snabb + het → snabbhet (abstrakt noun från adjektiv)

- sälja + re → säljare (agent-noun från verb)

- skriva + nde → skrivande (present participle/noun-form)

- förkla + ra → förklaring (noun från verb via -ing/-ning-suffix)

Härledning används ofta i ordbildningens lexikoniska arbete och inom språkvetenskaplig analys för att visa hur ord relaterar till varandra och hur betydelse förändras med affix. Den står i kontrast till ren sammansättning där helord binds samman utan att inflytande uppstår på stammen. Språklig produktivitet varierar över tider och dialekter; vissa avledningar används frekvent medan andra är historiska eller stilistiskt begränsade.