glukoslagring

Glukoslagring är processen där kroppen lagrar överskott av glukos i form av glykogen, den lagrade kolhydraten hos människor och andra djur. De viktigaste lagringsplatserna är levern och skelettmusklerna; hos växter lagras glukos huvudsakligen som stärkelse.

Processen kallas glykogensyntes. Glukos används i form av UDP-glukos och byggs upp till glykogen genom en serie enzymatiska steg där glykogensyntas länkar glukosenheter via alfa-1,4-bindningar och branching enzyme skapar förgreningar via alfa-1,6-bindningar. En primering sker ofta med glykogenin. Lagrat glykogen fungerar som snabb energireserv och som blodsocker-regulator i levern.

Reglering av glukoslagring styrs framför allt av hormoner. Insulin stimulerar glykogensyntes och därmed glukoslagring när blodglukosnivåerna är höga. Vid fasta eller stress ökar glykogenolys, där glukagon och adrenalin aktiverar nedbrytning av glykogen till glukos som kan frisättas i blodet. I muskler används glykogen främst som snabb energi under fysisk aktivitet och avyttras inte direkt till blodet som leverglykogen.

Lagringskapaciteten för glykogen i vuxna är ungefär 100 gram i levern och 300–400 gram i skelettmusklerna, men detta varierar mellan individer. Glykogen har hög omsättning och kan fyllas på och användas under återhämtningsperioder efter träning.

Glykogenlagringssjukdomar uppstår vid enzymbrist eller funktionsfel i glykogenomsättningen. Exempel är Von Gierkes sjukdom (GSD I) på leverns glukos-6-fosfatas, McArdle sjukdom (GSD V) i musklernas glykogenfosforylase och Pompe sjukdom (GSD II) i lysosomerna.