glassteknik

Glassteknik är den tekniska och vetenskapliga disciplin som behandlar tillverkning, bearbetning, egenskaper och användning av glas. Området omfattar råglasets kemi och smältprocesser, mekaniska och termiska egenskaper, ytbehandlingar och beläggningar samt hur glas används i byggnader, transporter, energi och industri.

Tillverkning och bearbetning: Den dominerande metoden för plana glas är floatglasprocessen, där smält glas flyter på ett flytande metallbad och bildar mycket släta ytor. Efter tillverkningen genomgår glaset skärning, kantbearbetning och ofta härdning, böjning eller lamineringsprocesser. Ytbehandlingar som etsning, sandblästring och kemisk härdning används för estetik och säkerhet. Beläggningar, inklusive låg-emissionsbeläggningar (low-E) och solskyddsbeläggningar, påverkar isolering och optisk prestanda.

Glasvarianter: Annealed glas är vanligt glas som är mjukt nog att forma. Härdat glas är mycket starkare och vid brott bryts det i små, relativt ofarliga bitar. Laminerat glas består av två eller flera glaskikvaror sammanhållna med ett interlayer (vanligtvis PVB eller liknande) som ökar säkerhet och ljudisolering. Andra varianter inkluderar värmeförstärkt och kemiskt stärkt glas samt isoleringsglasenheter (IGU) som består av två eller fler skivor med luft- eller gasknått mellanrum.

Användningar: Glas används i byggnader för fasader, fönster och tak samt i interiöra glasytor och inredning; inom fordonsindustrin för vindrutor och sidorutor; i energisektorn och i tekniska och optiska tillämpningar.

Forskning och standarder: Glassteknik omfattar studier av hållbarhet, frakturmekanik, termisk och akustisk isolering samt utveckling av nya beläggningar och glaslösningar. Arbetet följer europeiska och internationella standarder och krav på prestanda, säkerhet och miljö.