gasmiljö

En gasmiljö är en omgivning där gaser utöver luft förekommer i koncentrationer som kan påverka hälsa eller säkerhet. Sådana miljöer uppstår i industriella anläggningar, raffinaderier, gasnät, borr- och gruvverksamhet samt i slutna eller delvis slutna utrymmen där gaser kan läcka eller bildas.

Gaserna kan vara flammabla eller explosiva, giftiga eller syrebristande. Flammabla gaser kan bilda explosiva blandningar i luft, definierade av nedersta och övre explosiva gränsen (LEL/UEL). Giftiga gaser som CO, H2S eller ammoniak utgör hälsorisk även vid låga koncentrationer. Låga syrenivåer ökar risken för kvävning, medan syreberikning ökar brandrisken.

För att bedöma gasmiljöer används gasdetektorer, fasta installationer eller bärbara enheter. Koncentrationer anges ofta i procent av LEL för brandfarliga gaser och i ppm för toxiner; syrehalten mäts separat i volymprocent. Sensorer inkluderar elektrokemiska sensorer för O2, CO och H2S, katalytiska sensorer för kolväten och infraröda sensorer för vissa gaser.

Säkerhetsarbetet kräver riskbedömning innan arbete påbörjas. Det innefattar ventilation och isolering av källor, tester för gasfri miljö och tillstånd där så krävs (permit-to-work). Personlig skyddsutrustning och andningsskydd används vid behov. Utrustning i explosiva miljöer ska vara Ex-klassad, och arbetet bör följas av jordning, nödlägesberedskap och tydliga räddningsplaner. Personal ska vara utbildad och informerad om gasläckage eller upptäckt gas.

Regelverket varierar mellan länder. Inom EU gäller ATEX-direktiv och relaterade standarder för explosiva atmosfärer, medan arbetsmiljölagstiftningen sätter krav på riskbedömning, utbildning och förebyggande åtgärder. Implementeringen av gasdetektering och ventilation är vanligt vid riskområden.