förundersökningen

Förundersökningen är den förberedande delen av Sveriges straffprocess. Den genomförs av polis och/eller åklagare och syftar till att ta reda på vad som har inträffat, samla in och dokumentera bevis samt avgöra om det finns tillräcklig grund för åtal. Förundersökningen regleras främst i rättegångsbalken samt i andra relevanta lagar och kan pågå under olika tidsramar beroende på ärendets art och komplexitet.

Vem som leder arbetet kan variera. Vanligtvis utses en förundersökningsledare, ofta en polis eller en åklagare, som ansvarar för att planera och samordna utredningen. Åklagaren övervakar och kan besluta i större frågor eller när åtal aktualiseras. Under förundersökningen samlar man in bevisning genom förhör av vittnen och misstänkta, tekniska undersökningar, brottsplatsundersökningar, beslag och utredningar som rör digitala data och experter. Sekretessåtgärder tillämpas ofta för att skydda vittnen, brottsoffer och utredningen i övrigt.

Rättigheter och skydd under förundersökningen är centrala. Den misstänkte har rätt till information, försvar och i viss mån rätt att få en försvarare. Förundersökningen är i stort övergripande konfidentiell, och material får normalt endast lämnas ut enligt lagens bestämmelser och beslut av åklagare. Beträffande tvångsåtgärder krävs rättsliga beslut och ofta insyn från domstolen.

Målen med förundersökningen är att klargöra vad som hänt och bedöma om det finns tillräcklig bevisning för åtal. Om bevisningen bedöms stark nog väcks åtal; om inte avslutas eller nedläggs utredningen. Förundersökningen utgör därmed en central brygga mellan anmälan och domstolens prövning.