förstorning

Förstorning, eller förstoring, är ett mått på hur stor en bild upplevs i jämförelse med objektet som avbildas. Inom optik används det ofta i två former: linjär förstorning, som jämför bildens storlek med objektets storlek, och vinkelmässig förstorning, som beskriver vilken vinkel bilden subtenderar när den ses av ögat.

Linjär förstorning beskriver hur mycket större eller mindre bilden är jämfört med objektet. Den linjära förstorningen, m, beräknas som m = Li/Lo, där Li är bildstorleken och Lo är objektstorleken. För en tunn lins gäller ofta m ≈ -si/so, där negativa tecken indikerar att bilden kan vara upp- och nedvänd. Sambandet mellan avstånd och fokus följer 1/f = 1/so + 1/si.

Vinkelmässig förstorning, M, beskriver hur stor den upplevda vinkeln är jämfört med objektet när det ses genom ett instrument eller med blotta ögat. Den används bland annat för förstoringsglas, kikare, mikroskop och teleskop. För en enkel förstoringsglas kan den vinkelmässiga förstorningen vara M ≈ 25 cm/f när ögat är avslappnat och bilden ses i oändlighet; om objektet ses på näraposition (nära punkten) ökar M till cirka 25 cm/f + 1.

Användningar: förstorning används i kameror, ögon, mikroskop och teleskop. Mikroskopets totala förstorning är produkten av objektivets förstorning och okularets förstorning; teleskopets förstorning är produkten av primär- och sekundärförstorningen.

Begränsningar: högre förstorning innebär ofta sämre upplösning på grund av diffraktion och aberrationer. Den praktiska nyttan bestäms av optikens kvalitet och ögats förmåga att uppfatta detaljer.