exosfären

Exosfären, eller exosphere, är den yttersta delen av en planets atmosfär och utgör gränsen mellan atmosfären och rymden. Den kännetecknas av mycket låg täthet och få kollisioner mellan gaspartiklarna, vilket gör att partiklarna i högre höjd följer fria banor och kan lämna planeten eller påverkas av solens strålning och solvinden.

Hos jorden börjar exosfären vanligtvis vid höjder mellan cirka 600 och 1000 kilometer över ytan och sträcker sig ut till tiotusentals kilometer. Övergången sker vid exobasen, där mängden sammanstötsuppväxt minskar och partiklarna i allt högre grad rör sig utan att ofta kollidera. Denna skiktning innebär att exosfären innehåller främst lätta gaser som väte och helium, men även små mängder tyngre arter som syre och natrium finns i mycket låga tätheter. Temperaturbegreppet i exosfären är främst ett mått på partikelhastigheter och kan i praktiken vara mycket hög på grund av stark uppvärmning från solstrålning.

Fysiska processer i exosfären inkluderar termisk (Jeans) escape, där partiklar får tillräcklig fart för att undkomma planetens gravitation, samt ickekollisionella processer som påverkas av solens strålning och solvinden. Eftersom friktionskollisioner är sällsynta uppfattas gränsen som övergången till rymden snarare än som ett exakt lager.

Exosfären finns inte bara runt jorden utan kännetecknar många kroppar med mycket tunna atmosfärer, till exempel Merkurius och månen har exosfärer. Den skiljer sig från de närliggande skikten genom sin extrema gleshet och innebär en kontinuerlig koppling mellan atmosfären och det interplanetära rummet.