energiutlösning

Energiutlösning är en process där ett system avger energi till omgivningen när ett tillstånd eller en struktur förändras, till exempel genom en kemisk reaktion, en fasomvandling eller en mekanisk deformation. Den frigjorda energin kan uppträda som värme, ljus, mekaniskt arbete eller elektromagnetisk strålning. Storleken på energiutsläppet mäts vanligtvis i joule (J) eller elektronvolt (eV), medan hastigheten beskriver hur mycket energi som frigörs per tidsenhet (effekten, watt, W).

Vanliga sammanhang är kemiska reaktioner (särskilt exoterma processer som avger värme), kärnreaktioner (fission och fusion som frigör stora mängder energi), fasövergångar (till exempel kristallisering eller avkylning som avger latent värme) samt elektriska urladdningar och snabb mekanisk deformation där lagrad elasticitet snabbt frigörs. Energiutlösningen påverkar temperatur, ljusintensitet, ljudnivå och rörelse i omgivningen.

Orsaker och mekanismer: energiutsreumling drivs av förändringar i systemets fria energi. En process kräver ofta en aktiveringsenergi för att börja, och när den passerar över barrierer följer en snabb omvandling där energi frigörs. Energin kan omvandlas till värme, strålning, ljud eller mekaniskt arbete. Snabba energifrigöringar kan vara potenta och till och med farliga, medan långsamma processer är mer kontrollerade.

Mätning och tillämpningar: kalorimetri och differential scanning calorimetri (DSC) används för att uppskatta energiutsläpp i kemiska och fysikaliska processer. Spektroskopi och neutron- eller röntgendetektion hjälper till att studera vilken typ av energi som frigörs. Praktiska tillämpningar inkluderar energiproduktion, säkerhetsdesign för material och förvaring, materialforskning samt geofysiska studier av energifrigöring vid jordens processer.