elektrodbeläggning

Elektrodbeläggning är en elektrokemisk process där ett material avsätts som en tunn beläggning på en ledande yta genom elektrisk ström i en elektrolyt. Denna metod används för att förbättra korrosionsskydd, slitstyrka, utseende och vissa funktionella egenskaper hos många produkter. Beläggningen byggs upp genom att föremålet fungerar som katod i en elektrolytlösning medan en annan elektrod fungerar som anod; metalljoner i elektrolyten reduceras och fäster vid ytan, vilket successivt bildar ett jämnt skikt.

Vanliga beläggningsmaterial inkluderar zink, nickel, koppar, krom och guld, men även polymerbaserade eller keramiska beläggningar används i specialfall. Processen kräver noggrann kontroll av strömdensitet, temperatur, pH och elektrolytens sammansättning. Kylning eller uppvärmning av bathen kan vara nödvändig beroende på material och önskad tjocklek. Olika metallbeläggningar ger olika kombinationer av korrosionsskydd, dekor och mekanisk prestanda; exempelvis zink som offers korrosionsskydd, nickel och krom för slityta- och hardestegenskaper, samt guld för ledningsförmåga och kosmetiskt värde.

Arbetsmiljö- och miljöaspekter är viktiga inom elektrodbeläggning. Många bathar innehåller giftiga eller miljöfarliga ämnen (såsom cyanider eller hexavalan chromium), vilket gör rening, återvinning och avfallshantering kritiska delar av processen. Plast- och komplexa geometrier kräver ofta förbehandling eller användning av speciella primer- och beläggningssystem för god vidhäftning.

Elektrodbeläggning är en bred teknik med varianter som inkluderar galvanisk beläggning samt elektroforetisk deposition (EPD). Dessa metoder används bland annat inom fordonsindustri, elektronik, verktygs- och möbelproduktion samt dekorativa applikationer.