detektoreffektivitet

Detektoreffektivitet är sannolikheten att ett skeende som sker inom detektorns målområde registreras och uppfyller de krav som ställs av mätningen eller analysen. Denna effekt varierar med partikeltyp, energi, riktning och det efterföljande bearbetningssteg som används i experimentet.

Den totala effekten byggs upp av flera bidrag. En vanlig uppdelning är geometrisk acceptans (hur stor andel av händelserna som faller inom detektorns fysiska acceptance) och inre effektivitet (sannolikheten att en interaktion i detektorn ger en tydlig och igenkännbar signal). Vidare påverkas effekten av trigg- och rekonstruktionseffektivitet samt urvals-/datautvinningsprocesser. Effekterna kan vara energi- eller vinkelberoende och ofta varierar effektiviteten över tid på grund av driftförhållanden och förslitning.

Olika detektortyper har olika specifika faktorer. Sk ұлттық scintillationsdetektorer, halvledardetektorer och_gasmotorer har olika avbildnings- och signalbeteenden som definierar deras effektiviteter. Dessutom är begreppet ofta kombinerat med säkerhet kring dead time och pile-up, som minskar den effektiva registreringsfrekvensen.

Mätning och uppskattning av detektoreffektivitet kan göras genom kalibrering med kända källor eller välkända processer, genom Monte Carlo-simuleringar eller genom data-drivna metoder där kontrollprov används för att bestämma kompletterande faktorer. I analysen används ofta effektiviteten som en vikt (1/effektivitet) för att korrigera observerade antal händelser, med tillhörande osäkerheter som inkluderas i resultatet.

Detektoreffektivitet är central för att få korrekta fysikresultat och att jämföra mätningar mellan olika experiment och detektortyper.