dämpningsfaktorn

Dämpningsfaktorn beskriver hur väl en förstärkare kan kontrollera högtalarens rörelse genom sin utgångsimpedans. Den definieras vanligtvis som DF = Z_L / Z_out, där Z_L är högtalarens impedans och Z_out är förstärkaren utgångsimpedans. Ofta anges den för ett specifikt belastningsmotstånd (t.ex. 4 eller 8 ohm) och vid en standardtestfrekvens, omkring 1 kHz. Eftersom högtalarens impedans är frekvensberoende varierar dämpningsfaktorn över frekvensen.

En högre dämpningsfaktor innebär bättre kontroll av högtalarens konrörelse, vilket kan ge en mer kontrollerad bas och mindre överslående eller distorsion i vissa förhållanden. Men dämpningsfaktorn är inte den enda avgörande faktorn för ljudkvaliteten. Den speglar endast den elektriska kontrollen i förstärkaren och är ofta överdriven i praktiken eftersom mekanisk dämpning i högtalaren samt rumsakustik spelar stor roll för hur basen uppträder.

Typiska värden ligger ofta i tiotal till hundratals när de mäts vid 8 ohm belastning. Till exempel ger en utgångsimpedans på cirka 0,1 ohm DF ungefär 80 vid 8 ohm. DF är frekvensberoende och påverkas av högtalarens impedansvariationer samt förstärkarens inbyggda utgångsbegränsningar och kablage.

Vid jämförelse mellan system bör man ange samma belastning och mätförhållanden. Dämpningsfaktorn bör inte tolkas som en garanti för bättre ljud; det är ett mått på elektrisk kontroll och bör användas tillsammans med hänsyn till högtalarens konstruktion, kabinettdämpning och rum.