bøjnings

Böjning, eller inflektion, är inom språkvetenskapen processen när ord får olika former för att uttrycka grammatiska funktioner som antal, genus, kasus, tempus och modus. I svenska används böjningar främst hos substantiv, adjektiv, pronomen och verb. Genom böjningar kan satsens struktur markeras utan att ordningsföljden behöver ändras. Olika ordklasser har olika typer av böjningar, och dialekter kan ha fler eller färre former.

Substantivböjning omfattar antal och bestämdhet samt genus. Svenska substantiv skiljer mellan singular och plural och kan få ett definithetssuffix i definitiva former: en bok – boken, böcker – böckerna. Genus påverkar också hur adjektiv och artiklar böjs i vissa fall. I modern svenska används i stort sett två genus, utrum och neutrum.

Adjektivböjning kräver överensstämmelse med substantivet i nummer och definithet. Vanliga mönster är stark och svag böjning: stor bil, stora bilar; ett stort hus, de stora husen. Adjektivet anpassas också i numerus och i bestämd form.

Verbens böjning uttrycker tempus och aspekt. Svenska verb böjs i presens (jag bor), preteritum (jag bodde) samt perfekt och pluskvamperfekt med hjälpverb: jag har bott, jag hade bott. Personliga ändelser saknas i presens och dåtid; formen är densamma oavsett subjekt. Oregelbundna verb följer inte alltid samma mönster.

Pronomenböjning innebär olika former för subjekt och objekt: jag–mig, du–dig, han–honom, vi–oss, ni–er, de–dem. Possessiva pronomen och reflexiva former varierar också: min/mitt/mina, vår/vårt/våra. Sammanfattningsvis är böjning centralt för hur svenska ord förenas i meningar och hur betydelse nyanseras.