Pronomenböjning

Pronomenböjning är studiet av hur pronomen ändrar form beroende på satsens funktion, tal och ibland genus. I svenska är böjningen särskilt tydlig för personliga pronomen, medan många andra pronomen böjs som determiners eller används i oförändrad form i olika roller. Syftet är att visa vem som gör vad i meningen och hur pronomenet förhåller sig till övriga ord i satsen.

De personliga pronomenen delas vanligtvis upp i subjektsformer och objektsformer. Subjektform (den som utför handlingen) är jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de. Objektsform (den som utsätts för handlingen eller används i vissa konstruktioner) är mig, dig, honom, henne, den, det, oss, er, dem. Det finns även reflexiva pronomen när handlingen återgår till subjektet själv, till exempel mig själv, dig själv, sig själv, oss själva, er själva, samt den obligatoriska reflexiva pronomenformen sig i tredje person.

Possessiva pronomen finns i två funktioner: som possessiva determiners (min/mitt/mina, din/ditt/dina, hans, hennes, vår/vårt/våra, er/ert/era, deras) som beskriver ägande tillsammans med ett noun, och som fristående possessiva pronomen (min, ditt, hans, hennes, vår, er, deras) som står utan noun. Exempel: Detta är min bil; Det är min.

Andra viktiga pronomenkategorier är demonstrativa pronomen (den här, det här, de här; den där, det där), interrogativa pronomen (vem, vad, vilken), och relativa pronomen (som, vilken). Reciprokala pronomenet varandra används för ömsesidiga relationer. Nya språkformer som könsneutrala pronomen har börjat användas i moderna texter, vilket påverkar hur böjningar uppfattas i vissa sammanhang.

Sammanfattningsvis speglar pronomenböjningen hur pronomen anpassas för att tydligt markera funktion, antal och i vissa fall ägande i svenska meningar.