bottenmiljöer

Bottenmiljöer avser de miljöer som finns på eller i bottnen av vattenmassorna, alltså havets, sjöarnas och flodernas undersida. Dessa miljöer skiljer sig markant från pelagiska zoner där organismer lever fritt i vattnet. Bottenmiljöer täcker allt från grunda kustnära områden till djupa havsgrav och innefattar både fasta och mjuka sediment samt klippiga eller porösa underlag.

Vanliga komponenter i bottenmiljöer är substraten och deras struktur. Sediment kan vara ler-, silt-, sand- eller grava substrat, ibland blandade med skal, kvistar eller näringsrika material som drivs in av tidvatten eller strömmar. Organismerna delas ofta in i epibenthos (på ytan av bottnen), infauna (inne i sedimentet) och meiofauna (mikroskopiska organismer i sedimentens porerum). Typiska grupper inkluderar maskar, kräftdjur, blötdjur och ibland ryggradslösa djur som sjöstjärnor. Näring kommer huvudsakligen från det som sjunker ned i vattnet eller produceras inom bottenzonen själv via fotosyntes i de översta lagren.

Miljöfaktorerna som formar bottenmiljöer är bland annat djup, ljus, syre och temperatur samt näringstillgång och strömförhållanden. Igrödade eller lumska bottnar kan ha varierande syrehalter, vilket styr vilka organismer som klarar sig. Sedimentens egenskaper påverkar också där arter kan gräva eller förvara föda. Bioturbation av bottenorganismer blandar sedimentet och påverkar näringskretslopp och kolbindning.

Mänskliga aktiviteter påverkar bottenmiljöer starkt. Val av fiskemetoder som bottentrålar stör bottenstrukturen och livsformerna, mens annars kan utsläpp av föroreningar och näringsämnen leda till eutrofiering och syrebrist. Skyddsåtgärder som särskilda havsområden och reglering av bottenpåverkan syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster som näringsflöden, livsmiljöer och kollagring. Forskning använder sedimentprover, borrhål, fjärrstyrda fordon och ekosystemkartläggning för att övervaka och förstå bottenmiljöernas funktion och förändringar.