betingningsminne

Betingningsminne är ett minnessystem inom kognitiv psykologi som lagrar de associativa kopplingar som uppstår när stimuli blir förknippade med konsekvenser genom betingning. Det är i hög grad ett implicit minne, vilket innebär att de svar som framkallas sker utan medveten återkallelse av lärandet. Betingningsminne omfattar både klassisk betingning och instrumentell (operant) betingning.

Vid klassisk betingning bildas en association mellan ett betingat stimulus och ett obetingat stimulus genom upprepad parning. Efter tillräcklig inlärning framkallas en betingad respons av det betingade stimuluset även utan det obetingade stimuluset. Vid instrumentell betingning formas beteenden utifrån konsekvenser; beteenden som följs av förstärkningar ökar sannolikheten för återkomst, medan de som följs av straff minskar. Detta minne är centralt för hur vanor och responsmönster uppkommer och förändras över tid.

Neurobiologiskt involveras olika strukturer: amygdala spelar en särskild roll i emotionell betingning och rädsla, cerebellum i reflexbetingningar såsom ögonblinkning, hippocampus i kontextuella och episodiska aspekter av betingning, och basal ganglia med instrumentell lärande. Processerna inkluderar ackvisition (inlärning av associationen), konsolidering (stabilisering under vila eller sömn), extinction (utsläckning när förhållandet upphört) samt generalisering och diskriminering av stimuli.

Betingningsminne har praktisk betydelse inom klinik och vardagsliv: det motiverar beteendeterapier för fobier och PTSD, samt för förståelsen av vanebildning och vanebrott. Det förstås ofta som en del av det bredare begreppet implicit långtidsminne, skilt från deklarativa minnessystem som episodiskt och semantiskt minne.