avkastningsregulering

Avkastningsregulering är en regleringsteknik där en myndighet bestämmer den tillåtna avkastningen på kapital som används i leveransen av en samhällsnyttig tjänst, ofta inom naturliga monopol som el, vatten, gas eller järnväg. Målet är att ge konsumenterna rimliga priser samtidigt som investerare får en förväntad avkastning som främjar nyinvesteringar och långsiktig tillgång till tjänsten.

Regleringen bygger vanligtvis på att företaget lämnar in information om sin kapitalbas (rate base) och sina driftkostnader. Regulatorn fastställer en godkänd avkastning på rate base och nya investeringsnivåer. Företaget får sedan ta ut intäkter baserat på dessa siffror, så att de täcker kostnader samt den tillåtna avkastningen. I praktiken kan avkastningsregleringen vara helt kostnadsbaserad eller bygga på en blandning av kostnader plus avkastning och manifesteras i återbetalningar eller prisjusteringar.

Användningen var vanligt förekommande i många länder under 1900-talet för el- och vattenbolag. I senare decennier har många jurisdiktioner övergått till incitamentsreglering, såsom prisregler som X-pris eller liknande mekanismer, för att främja effektivitet och konkurrens.

Fördelar med avkastningsregulering inkluderar prisstabilitet, förutsägbarhet för investerare och finansiering av samhällstjänster. Kritik riktas mot att regleringen kan minska företagens incitament att förbättra kostnadseffektiviteten och att den kan leda till regleringsfång eller felaktig storlek på kapitalbasen. Avkastningsregulering betraktas ofta som en mellannivå mellan full statlig prisreglering och full konkurrens.