avkastningskraven

Avkastningskravet är den minsta avkastning som en investerare eller beslutsfattare kräver för att gå vidare med en investering eller ett projekt. Kravet speglar riskerna i projektet, kapitalkostnaden samt alternativkostnaden vid andra investeringsalternativ. Ju högre upplevd risk, desto högre avkastningskrav sätts ofta.

Inom företagsfinansiering används avkastningskravet som diskonteringsränta vid värderingar och investeringsbedömningar. Vid värdering av kassaflöden används ofta nettonuvärde (NPV) eller internal rate of return (IRR) där avkastningskravet fungerar som förutsättningen för nuvärdesberäkningen. Ett positivt NPV antyder att avkastningskravet inte överträds av projektets kassaflöden, medan ett negativt NPV talar för avslag. Avkastningskravet påverkar även kapitalstrukturen via begreppet kostnad för kapital, exempelvis WACC (vägd genomsnittlig kapitalkostnad).

Hur avkastningskravet bestäms varierar, men bygger ofta på riskfri ränta plus en riskpremie och kan modellera med CAPM eller kostnaden för eget kapital. CAPM uttrycker till exempel att avkastningskravet är rf plus beta gånger marknadsriskpremien. Företag används vanligtvis WACC som övergripande avkastningskrav för diskontering av projekt, medan specifika projektkan ha en högre eller lägre risk än företagets genomsnitt. Avkastningskrav påverkas av marknadsförhållanden, företagets riskprofil och finansieringsstruktur.

Olika aktörer kan ha olika avkastningskrav på samma investering, beroende på riskuppfattning och krav på kapitalkostnad. I venture capital och privata investeringar används ofta så kallad hurdle rate, ett högre krav för att säkra avkastning till investerare.