arbetsmarknadsmodell

Arbetsmarknadsmodell är ett begrepp som används i Sverige för att beskriva hur arbetsmarknadspolitiken är organiserad och genomförs. Modellen bygger på ett nära samspel mellan staten, arbetsmarknadens parter (fackföreningar och arbetsgivarorganisationer) och kommunerna, med målet att främja arbete, anpassa arbetskraften till arbetsmarknadens behov och skapa ekonomisk stabilitet.

Centrala komponenter är aktiva arbetsmarknadspolitikåtgärder samt försäkrings- och stödinsatser. Aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder inkluderar arbetsförmedling, karriär- och kompetensutveckling, praktik och subventionerade anställningar samt stöd till omställning. Passiva insatser ges ofta genom arbetslöshetsförsäkring och sociala trygghetssystem, där rivningen mellan krav på aktivt deltagande och ekonomiskt skydd varierar över tid. Arbetsmarknadens institutioner kännetecknas av starka kollektivavtal, hög facklig representation och arbetsrättsliga ramar som reglerar anställningstrygghet och lönebildning. Arbetsförmedlingen har varit en central aktör i matchning och stöd, även om systemet under senare decennier har öppnat för olika leverantörer och regionala anpassningar.

Målet med arbetsmarknadsmodellen är att öka matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande, förkorta arbetslöshetens varaktighet, höja kompetensnivån och bidra till ekonomisk anpassning vid ekonomiska skiftningar, samtidigt som lönestrukturen genom kollektivavtal hålls relativt stabil. Kritik har framförts mot mått på aktivering, administrativa kostnader och effekten av vissa åtgärder, samt frågor om rättvisa och flexibilitet i systemet. Modellen är därför kontinuerligt föremål för reformdebatt och politisk finjustering.