ansikte

Ansikte är den främre delen av huvudet hos människor och många däggdjur. Det omfattar ögon, näsa och mun samt kinderna, pannan och övre delen av ansiktsskelettet. Ansiktet fungerar som centrum för kommunikation, identitet och sensoriska funktioner, och hud, muskler och andra vävnader skyddar och stödjer ögon, näsa och mun.

Anatomi

Anatomiskt består ansiktet av viscerokraniellt skelett (ansiktets skelett) med ben som maxilla, mandibula, os zygomaticum och os nasale, samt mjukvävnad och muskler. Mimiska muskler, som frontalis, orbicularis oculi, levator labii superioris, zygomaticus major och minor, buccinator, orbicularis oris, corrugator supercilii och platysma, möjliggör ansiktsuttryck. Nervsystemet styrs primärt av ansiktsnerven (CN VII) som innerverar musklerna, medan känsel huvudsakligen tillförs av trigeminalnerven (CN V). Smak i den främre två tredjedelar av tungan tillförs via chorda tympani (CN VII). Blodförsörjning sker främst genom a. facialis och dess grenar, med venös dränering via v. facialis.

Utveckling och variation

Ansiktets utseende styrs av genetiska faktorer och förändras med ålder. Hudens elasticitet och underliggande vävnad förändras över tid, vilket påverkar ansiktskonturer och uttryck. Variationer i hudfärg, hårväxt, käkstruktur och läppkontur förekommer mellan individer och populationer.

Funktion och klinik

Ansiktet är centralt för social kommunikation genom ansiktsuttryck och ögonkontakt samt för andning och näring. Kliniskt kan skador eller sjukdomar ge asymmetri eller förlamning i ansiktet (t.ex. Bell’s parese), frakturer, hudsjukdomar eller anatomiska avvikelser. Rekonstruktion och estetiska ingrepp inom kirurgi och dermatologi syftar till att återställa funktion och utseende.