Willebrandfaktorn

Willebrandfaktorn, eller von Willebrand factor (VWF), är ett stort multimeriskt glykoprotein som är avgörande för normal blodstamsning. Det medierar vidhäftning av plättar till underliggande kollagen vid blodkärlens skada och fungerar samtidigt som bärarprotein för faktor VIII, vilket ökar dess halveringstid i plasma.

Faktorn syntetiseras av både endotelceller och megakaryocyter och frisätts till blodet som multimerer av olika storlek. Höga molekylviktsmultimerer är särskilt hemostatiskt aktiva. VWF-genen ligger på kromosom 12. I endotelceller lagras VWF i Weibel-Palade bodies och i blodplättar i alpha-granuler; nervänt och klyvs av proteaser som ADAMTS13 till mindre aktiv form.

Funktionellt binder VWF till determinanta receptorer på plättytan, särskilt glycoprotein Ib (GPIb), vilket möjliggör plättadhesion till skadad kärlvägg. Det fungerar också som bärare för faktor VIII, skyddar FVIII från nedbrytning och förlänger dess aktivitet i blodet. VWF:s skeende i plasmamultimerer med olika storlek och kvalitet styrs av olika fysiologiska signaler och patologiska tillstånd.

Kliniskt är avsaknad eller nedsättning av Willebrandfaktorn associerad med von Willebrands sjukdom (VWD). Sjukdomen är uppdelad i typerna 1 (oregelbundet reducerad mängd), 2 (kvalitetsdefekter, med undertyperna 2A, 2B, 2M, 2N) och 3 (nästan helt avsaknad). Symtom inkluderar mucosanebling, blåmärken och näsblod. Diagnostik innehåller tester av VWF-antigen (VWF:Ag), VWF-ristocetinkoefficient (VWF:RCo), kollegenbindning (VWF:CB) och FVIII-aktivitet; multimeranalys kan användas vid vissa fall. Behandlingen varierar efter typ och kan innefatta desmopressin (DDAVP), VWF-konkentrater och antifibrinolytiska medel; perioperativt och under graviditet krävs särskild uppföljning. Den vetenskapliga historien kopplas till Erik Adolf von Willebrand, som först beskrev tillståndet 1926.