Växelströmsstimulering

Växelströmsstimulering, även känt som AC-stimulering, är en neurologisk teknik som använder växelström för att modulera neuronal aktivitet i specifika områden av hjärnan. Till skillnad från likströmstimulering (DC-stimulering) byter växelström riktning periodiskt. Denna egenskap kan utnyttjas för att påverka hjärnans excitabilitet på olika sätt beroende på frekvensen och intensiteten av strömmen.

Tekniken innebär vanligtvis placering av elektroder på skalpen. Genom dessa elektroder appliceras en svag elektrisk ström som flödar genom hjärnvävnaden. Frekvensen av växelströmmen är en avgörande faktor. Lågfrekvent stimulering, ofta under 1 Hz, kan tendera att hämma neuronal aktivitet, medan högfrekvent stimulering, över cirka 5 Hz, kan öka neuronal excitabilitet. Denna frekvensberoende effekt kallas resonanseffekten.

Växelströmsstimulering undersöks för dess potentiella terapeutiska tillämpningar inom en rad neurologiska och psykiatriska tillstånd. Forskning pågår för att utvärdera dess effektivitet vid behandling av depression, smärta, stroke-rehabilitering och andra neurologiska störningar. Fördelarna som eftersträvas inkluderar minskade biverkningar jämfört med mer invasiva metoder och möjligheten att finjustera den neurologiska aktiviteten. Trots lovande resultat är växelströmsstimulering fortfarande ett aktivt forskningsområde, och ytterligare studier behövs för att fullt ut förstå dess mekanismer och etablera standardiserade behandlingsprotokoll.