Vätsketillgång

Vätsketillgång är ett svenskt begrepp som beskriver tillgången till flytande vätskor, främst vatten, för användning av människor, organisationer eller ekosystem. Begreppet används inom flera områden, bland annat vattenförsörjning, folkhälsa, sjukvård och miljöplanering.

Inom hydrologi och vattenförvaltning avser vätsketillgång den totala mängden flytande vatten som är tillgänglig för användning inom ett specifikt område och under en given tidsperiod. Den påverkas av nederbörd, avrinning, grundvattenbildning, lagerkapacitet, förbrukning och klimatsvängningar. Bedömningar baseras på vattenbalanser, flödesregimer, vattenreservoarers nivåer och rättsliga kvoter.

Inom medicin eller sjukvård syftar vätsketillgång till patientens möjligheter att upprätthålla hydrering genom intag av vätska, antingen oral eller intravenös. Vätsketillgången övervakas genom totala vätskeintag och urinproduktion samt kliniska tecken som vikt och hudturgor. Vid behov tillämpas restriktioner på vätskeintag vid tillstånd som njur- eller hjärt-kärlsjukdomar, och i samband med behandlingar där vätskebalansen måste regleras noggrant.

Politiskt och planeringsmässigt används termen i riskbedömningar för torkan, dricksvattenförsörjning och klimatanpassning, samt i vattenkraft och miljömässig vattenförvaltning. Vätsketillgång är därmed en tvärvetenskaplig term som berör resursförvaltning, folkhälsa och miljöhänsyn.

Ordet består av vätska och tillgång, och uttrycker tillgången till flytande resurser.