Vevsmodeller

Vevsmodeller är in vitro-system som efterliknar egenskaper hos levande vävnader. De används inom biomedicin för att studera normal vävnadsfysiologi, sjukdomsmekanismer och läkemedelsrespons. Vevsmodeller strävar efter att återskapa vävnadsarkitektur, celtyper och biokemiska miljöer i laboratorieförhållanden och kan variera från enkla cellkultursystem till komplexa tredimensionella konstruktioner.

Olika typer av vevsmodeller inkluderar tvådimensionella cellkulturer som odlas på plattor, tredimensionella vävnadstekniker med biopolymerbaserade scaffolds och hydrogeler, samt tredimensionella organoids och spheroider. Ex vivo vävnadsskivor och organ-on-a-chip-system med mikroflyt används också för att skapa mer realistiska miljöer och fluidiska förhållanden.

Användningsområden för vevsmodeller omfattar studier av cell–cell och cell–matrix-interaktioner, vävnadsutveckling, cancerbiologi och metastas, neurodegenerativa mekanismer, toxicitet och läkemedelsupptäckt, samt personlig medicin med patientrelaterade celler. De möjliggör därmed mer relevanta experiment än traditionella tvådimensionella kulturer och kan bidra till bättre förutsägelser av mänsklig respons.

Fördelar och utmaningar inkluderar ökad fysiologisk relevans och möjligheten att analysera komplexa vävnadssammanhang, samtidigt som kostnader, teknisk komplexitet och batchvariationer kan påverka reproducibilitet. Standardisering, validering och regulatoriska krav är centrala frågor för användning och tolkning av resultaten.

Framtiden för vevsmodeller förväntas innebära bättre integration med organ-on-a-chip, bioprinting och datorbaserad modellering, vilket kan stärka translational forskning och preklinisk utvärdering. Etiska riktlinjer och datadelning följer etablerade principer inom biomedicinsk forskning.