Våglängdsområde

Våglängdsområde är inom fysik och teknik det intervall av elektromagnetiska våglängder där ett fenomen, en mätanordning eller ett material interagerar avseende exponering, transmission, absorption eller emission. Begreppet används för att beskriva vilka våglängder som undersöks eller kan användas av en apparat eller ett prov, samt vilka våglängder som uppvisar funktionell respons.

Användningen är vanlig inom optik och spektroskopi där instrument som spektrometrar eller fotodetektorer specificerar sitt våglängdsområde. Det kan också referera till det naturliga våglängdsområdet för ett fenomen, till exempel solljusets spektrum eller emissionen från en källa.

Relationen mellan våglängd, frekvens och energi för vakuum ges av λ f = c och E = h f = h c / λ. Dessa samband används för att konvertera mellan storheter och för att sätta gränser mellan olika delområden såsom UV, synligt ljus, infraröd strålning och radiovågor.

Vanliga indelningar i våglängdsområden är ungefär: synligt ljus ca 380–750 nm, nära infrarött (NIR) ungefär 750 nm–2,5 μm, mellan infrarött (MIR) ungefär 2,5–25 μm, långt infrarött (FIR) upp till cirka 1000 μm; ultraviolett cirka 10–400 nm; radiovågor från millimeter till meter och längre. Notera att gränserna varierar mellan disciplinerna.

För instrument används våglängdsområde som prestandaparameter och som krav vid val av detektorer, filter och kalibrering. Ett bredare område innebär ofta kostnader och tekniska utmaningar, medan ett smalt område ökar känslighet och precision för tillämpningen.