Utandningsfasen

Utandningsfasen är den del av andningscykeln då luften lämnar lungorna. Den följer inandningsfasen och beskriver hur kroppen återställer lungvolymen. Hos friska vuxna sker utandningen normalt som en passiv process under vila, medan aktiv utandning används vid ansträngning eller när man behöver kontrollera andningen vid tal eller sång.

Under vila slappnar diafragma och de yttre interkostalmusklerna av. Lunga och bröstkorg återgår till vilomått, vilket minskar bröstkorgens volym och ökar det intrapulmonala trycket relativt omgivningen så att luften pressas ut genom luftvägarna. Denna passiva mekanism beror på elasticitet i lungorna och bröstkorgen.

Vid maximal eller kontrollerad utandning kontraheras expiratoriska muskler, såsom de inre interkostalmusklerna och magmusklerna. Det expirarisk arbetet ökar trycket i lungorna och luften lämnar kroppen snabbare, vilket används vid fysisk ansträngning, hostningar, skratt, sång och röstproduktion. Andningen regleras primärt av andningscentrum i hjärnstammen, men viljan och sensoriska signaler kan påverka takten och djupet av utandningen.

Utandningsfasen är central för gasutbytet, särskilt för att avlägsna koldioxid och därmed hjälpa upprätthållandet av kroppens syra-basbalans. Sjukdomar som påverkar luftvägarna kan förändra mekaniken i utandningen och öka arbetsansträngningen för andningen, vilket kan leda till andfåddhet och minskad ventilationseffektivitet.