Urinflöde

Urinflöde avser mängden urin som töms ur blåsan per tidsenhet under miktion. I klinisk urodynamik mäts ofta maximal urinflöde, kallad Qmax, med uroflowmetri. Flödet påverkas av detrusormuskelns sammandragning och av hur öppningen i urinröret tillåter passagen av urin.

Fysiologi: Vid normal tömning kontraheras detrusormuskeln kraftigt medan blåsan töms och urinrörets inre ring vidgas för att släppa urinen fri. Avslappning av de yttre urinflödesstrukturen och låg motstånd i urinröret gör att urinen rinner ut effektivt. Efter tömning används ofta postvoid residual (PVR) för att bedöma hur mycket urin som kvarstår i blåsan.

Mätning och tolkning: Uroflowmetri ger en kurva av flöde över tid och ett värde för Qmax. Normala värden varierar med ålder och kön. Generellt ses en Qmax över cirka 15 ml/s som normal hos vuxna utan betydande obstruktion, medan kvinnor ofta har högre flöden. Lågt flöde (t.ex. Qmax < 15 ml/s) tillsammans med hög PVR kan indikera blåstömningshinder (t.ex. prostataförstoring hos män eller urethral sträng) eller en svag detrusor. Ett högt flöde kan förekomma vid neurologiska störningar eller låg resistans i urinflödet.

Användning: Urinflödesmätning används vid utvärdering av lätta till svåra nedre urinvägsproblem (LUTS), misstänkt obstruktion, neurogen blåsa och uppföljning efter kirurgi eller medicinering. Faktorer som vätskeintag, urinblåsets fyllnadsgrad, läkemedel och konsumtion av alkohol eller koffein påverkar resultatet.

Begränsningar: Resultatet tolkas alltid tillsammans med symtom, PVR och övriga undersökningar för att bilda en korrekt klinisk bedömning.