Undersökningstid

Undersökningstid, även kallad observationstid, är den tidsperiod under vilken deltagarna i en studie följs och data om utfall samlas in. Termen används främst inom klinisk forskning, epidemiologi och biostatistik för att beskriva hur länge varje person är i riskzonen för att uppnå ett utfall av intresse. Denna tidsperiod börjar ofta vid en definierad startpunkt, exempelvis randomisering, diagnos eller inklusion i studien, och slutar vid ett bestämt slutpunkt som kan vara ett utfall, sista uppföljning eller studiens slut.

Undersökningstiden är central för beräkningar av incidens och risker, och den påverkar studiepower och precision. I överlevnadsanalys används begreppet person-tid (t.ex. år) som summeras över alla deltagare. Om ett utfall inte inträffar under uppföljningen blir observationen högersensurerad (right-censoring). Viktiga designval rör hur lång undersökningstid som används, och hur variabel uppföljning hanteras.

Praktiska exempel inkluderar en kronisk sjukdomsregisterstudie som följer deltagare i fem år eller längre, eller ett kliniskt prövningsprotokoll där uppföljning fortsätter till ett primärt effektmått uppnås eller sista kontakt. Längden på undersökningstiden påverkar risk för bortfall och hur resultaten tolkas; längre tid kan ge fler händelser men kräver bättre hantering av tappade deltagare och potentiell tidsbias. I dataregistrering och forskningsplanering används undersökningstid ofta tillsammans med mått som uppföljningstid och observerad tid.

Synonymer i svenskan inkluderar uppföljningstid och observationstid. Att tydligt definiera start- och sluttider för undersökningstiden är viktigt för korrekt analys och jämförbarhet mellan studier.

---