Underbalansering

Underbalansering är ett tillstånd i ett distribuerat system där arbetsbelastningen inte fördelas optimalt mellan de tillgängliga noderna i en lastbalanseringskonfiguration. Det kan leda till att vissa noder blir överbelastade samtidigt som andra är underutnyttjade, vilket i sin tur ger sämre prestanda och ökad risk för fel. Vid kontinuerlig drift kan underbalansering orsaka längre svarstider, ökade kötider och ökat felantal hos tjänsten.

Orsakerna till underbalansering varierar. Vanliga orsaker inkluderar att fel lastbalanseringsalgoritm används för miljön (till exempel en deterministic IP-hash som ger hotspotning), dålig konfiguration av session affinity (sticky sessions) som gör att vissa klienter konsekvent hamnar hos samma nod, otillräckliga eller föråldrade hälsokontroller som inte snabbt speglar nodernas verkliga status, eller olika kapaciteter mellan noder trots lika antal instanser. Dynamiska belastningsförändringar utan motsvarande uppskalning eller nedskalning samt felaktiga mät- och övervakningsdata kan också bidra till underbalansering.

Konsekvenserna av underbalansering kan vara betydande. Belastningen koncentreras till ett fåtal noder, vilket ökar latens, ökar sannolikheten för timeouts och fel, och leder till ineffektivt resursutnyttjande i hela systemet.

Åtgärderna omfattar att justera eller byta lastbalanseringsalgoritm till exempel till round robin, minst antal anslutningar eller minst svarstid, samt överväga resursbaserad eller lastbaserad balansering. Förbättra hälsokontroller och övervakning, undvik eller minimera långlivade sticky sessions där de inte krävs, och implementera autoskalning för att följa efter belastningen. Använd konsekvent hashing där lämpligt, och genomför stresstester för att verifiera balans över olika scenarier. En systematisk översyn av kapacitetsplanering och komponenternas verkliga prestanda är också viktigt för att förhindra återkommande underbalansering.