Töjbarhetstester

Töjbarhetstester är tester som syftar till att bedöma ett textilmaterials förmåga att töjas under belastning samt hur väl det återgår till sin ursprungliga längd när belastningen tas bort. Begreppet omfattar både hur mycket materialet kan töjas (töjning) och hur snabbt eller fullständigt det återfår sin form (elastic recovery).

Viktiga egenskaper som mäts är elongation vid brott, initial modul samt elastic recovery, samt tidsberoende deformation och energihushållning (hysteresis). I praktiken skiljs ofta mellan riktningar i vävda och stickade tyger, och mellan material med eller utan elastomerkedjor som spandex/elastan.

Metoder: De vanligaste metoderna är statiska dragprov där provstycken utsätts för ökande belastning tills de når brott eller en definierad nivå. Då beräknas töjning i procent och ofta också brottstyrka. För att bedöma återfjädring används ofta cykliska lastcykler så att permanenta deformationer kan kvantifieras. Andra tester studerar creep eller hysteresis vid upprepad belastning. Prover förbereds genom att konditioneras i standardförhållanden före testning. Provens riktning och storlek dokumenteras. Utrustningen är en dragprovsmaskin med lämpliga gripklämmor och enhetlig hastighetsinställning.

Standarder: Testing sker enligt internationella standarder såsom ISO- och ASTM-ramverk. Exempel är ISO 13934 för vävda tyger och ASTM D5034 för brottstyrka och elongation hos textilier, samt relaterade metoder för elastiska tyger och elastomerbaserade material.

Användning: Töjbarhetstester används i kvalitetskontroll och produktutveckling för kläder, sporttextilier och medicinska textilier där stretch och återfjädring påverkar komfort och passform.