Töjbarhet

Töjbarhet är den mekaniska egenskap som beskriver ett materials förmåga att deformeras plastiskt innan brott uppstår. Den vanligaste måtten är töjning vid brott, ofta uttryckt som procent av provets ursprungslängd. Töjbarhet speglar hur mycket ett material kan sträckas och ändå behålla vissa funktioner innan det går sönder.

Mätning av töjbarhet sker vanligtvis med ett dragprov där provkroppen töjs tills den går av. Under testet registreras töjningen vid brott samt andra egenskaper som brottstyrka. Standardmetoder används för jämförbarhet, exempelvis dragprov enligt ISO 6892-1 eller ASTM E8/E8M.

Faktorer som påverkar töjbarhet inkluderar temperatur, belastningshastighet (strain rate), materialets mikrostruktur och sammansättning, kornstorlek, förekomst av föroreningar samt tidigare bearbetning. Generellt ökar töjbarheten för många metaller med temperaturhöjning, medan kallbearbetning ofta minskar den. För polymerer dominerar temperaturens effekt, där platsen i förhållande till glasövergångstemperaturen starkt påverkar töjbarheten.

Materialexempel varierar i töjbarhet. Metaller som koppar, aluminium och mjukare stål uppvisar ofta hög töjbarhet, medan keramer och de flesta kompositer har låg töjbarhet och går sönder utan betydande plastisk deformation. Polymerers töjbarhet varierar kraftigt mellan olika typer och temperaturer; vissa polymerkärnor är mycket töjbara vid rumstemperatur, andra blir spröda vid låga temperaturer.

Betydelse och tillämpning. Töjbarhet är viktig i konstruktion och tillverkning eftersom hög töjbarhet underlättar formning och minskar risken för plötsliga brott under belastning. Den är nära relaterad till begreppet duktilitet och seghet, men är inte synonymt med dem.