Tracermolekyler

Tracermolekyler är molekyler som används för att följa ett system över tid genom att de märks med en detekterbar markör. Genom att följa spår av tracermolekylen kan forskare studera transport, distribution, metabolism eller reaktionsvägar utan att själva systemet förändras betydligt.

Typer av märksätt inkluderar isotopmärkning med radioaktiva isotoper såsom 3H, 14C och 32P, eller stabilt märkta isotoper som 13C, 15N och 18O. Andra tracers inkluderar fluorescerande märken eller kemiska kopplingar som gör molekylerna avläsbara med olika detektionstekniker. Valet av tracer beror på den biologiska eller kemiska miljön samt den detektionsmetod som används.

Användningsområden är breda: medicinsk forskning och diagnostik (t.ex. positronemissionstomografi där tracerföreningar som 18F-FDG används), studier av metabolism och läkemedelsdistribution, miljövetenskapliga studier av vattenrörelse och föroreningars spridning, samt analyser av reaktionsmekanismer i kemi.

Detektionsmetoder inkluderar bildtagningstekniker som PET och SPECT, fluorescensmikroskopi, masspektrometri och NMR-spektroskopi, samt autoradiografi för radioaktiva tracers. Noggrann tolkning kräver kontroll av tracerens koncentration och dess påverkan på systemet.

Säkerhet och regleringar är viktiga, särskilt för radioaktiva tracers, vilket kräver särskild utbildning, skyddsutrustning, kontrollerad hantering och avfallshantering samt etiska tillstånd vid användning i människor eller djur.