Torvbildningen

Torvbildningen är den mycket långsamma ackumuleringen av delvis nedbrutet växtmaterial i vattenmättade, näringsfattiga myrar. Lågt pH, syrebrist och svala temperaturer hämmar mikrobiell nedbrytning, vilket gör att organiskt material bevaras under lång tid och successivt omvandlas till torv.

Den dominerande växtgruppen är Sphagnum-mossor, tillsammans med andra mossor och växter som sedges. När växtmaterial dör ansamlas det i lager och förtjockas över tid. Den övre zonen, acrotelmen, är dynamisk och vätskefylld, medan den nedre, catotelmen, är helt vattenmättad och syrefri, där nedbrytningen är mycket långsam.

Torv bildas i lugna vattenspeglar där vattennivån står konstant eller rör sig mycket sakta. pH är vanligt surt, ofta runt 4–5. Sphagnum utsöndrar vätejoner som gör miljön ännu surare och samtidigt bidrar det vattenhållande torvet till att skapa långvariga förhållanden som hämmar nedbrytningen.

Två huvudtyper av torvmarker är ombrotrofa marker, som får vatten nästan uteslutande från nederbörd och ofta är mycket sura och näringsfattiga, samt minerotrofa marker där näringsrikt grundvatten tillförs (fen). Dessa miljöer stödjer specialiserad flora och många sällsynta arter, samt utgör olika biomarkörer för historiska klimatförhållanden.

Torvmarker är viktiga kollager som lagrar stora mängder kol över långa tidsperioder. Dränering, avverkning och förbränning leder till oxidation och utsläpp av koldioxid och metan. Bevarande och restaurering av torvmarker minskar utsläppen och återställer vattenbalans och biologisk mångfald. För forskning används torv som paleoenviromentella arkiv genom kärnor som innehåller pollen och växtrester.