Tillgångsvärden

Tillgångsvärden är de värden som ett företag redovisar för sina tillgångar i balansräkningen. Begreppet omfattar materiella tillgångar (till exempel byggnader och maskiner), immateriella tillgångar (till exempel goodwill, patent) samt vissa finansiella tillgångar. Tillgångsvärden används som grund för bokföring, avskrivningar, nedskrivningar och redovisad vinst eller förlust.

Inom redovisning skiljer man mellan olika sätt att fastställa tillgångsvärden. En kostnadsbaserad modell redovisar tillgångarna till anskaffningsvärde minus avskrivningar och nedskrivningar. En omvärderingsmodell tillåter i vissa fall att tillgångarna skrivs upp till verkligt värde vid omvärderingstillfällen, med fortsatt avskrivning efter omvärderingen. IFRS-regelverkens IAS 16 och IAS 38 reglerar hur materiella och immateriella tillgångar värderas och hur nedskrivningar hanteras enligt nedskrivningstest. Nedskrivningar sker vid indikativa eller årliga tester och kan påverka resultatet och eget kapital.

Värderingsmetoderna kan också innefatta återvinningsvärde, verkligt värde (fair value) samt värde i användning vid nedskrivningsbedömningar. För lager används ofta netta marknadsvärde eller realiserbart värde. Finansiella tillgångar kan värderas till marknadsvärde eller till amorterat kostnad beroende på klass och redovisningsprinciper.

I Sverige används IFRS i större företag och svenska K2/K3-regelverk i mindre eller olika typer av verksamheter. K3 tillåter i vissa fall omvärderingsmodell för vissa tillgångar och kräver regelbundna nedskrivningar vid behov. Tillgångsvärden påverkar företagets soliditet, lönsamhet och likviditet genom hur tillgångarna redovisas och hur avskrivningar och nedskrivningar belastar resultat och eget kapital. Noter till redovisningen lämnar ofta detaljerade upplysningar om antaganden och osäkerheter bakom värderingarna.