Tidslösande

Tidslösande är ett begrepp som används inom litteraturvetenskap, medievetenskap och filosofi för att beskriva fenomen där upplevelsen av tid upplöses eller temporala ramar får ny betydelse. Ordet är en sammansättning av tids- och lösande, där lösande pekar mot att tiden ”löser upp” eller avlägsnas som en helt tydlig, linjär dimension. Begreppet är inte fullt ut etablerat som nationell terminologi, utan används i diskutiva sammanhang för att fånga hur vissa verk manipulerar tidsupplevelsen.

Definition och kännetecken

Tidslösande beskriver tekniker eller upplevelser där tidsförloppet inte följer vanlig kronologi eller där tidsupplevelsen intensifieras eller bortfaller helt. Det kan innebära snabb speltid i förhållande till händelseförloppet, plötsliga tidsförskjutningar, upprepad eller icke-deterministisk tid, samt scenarier där minnesfragment eller drömlikhet gör att tidens ordnade flöde blir otydligt. Fenomenet kan uppstå i berättarteknik, visuella medier eller upplevelsebaserad konst.

Användningsområden

Inom skönlitteratur och film används tidslösande tekniker för att framkalla insikt, spänning eller för att utforska subjektiv tidsupplevelse. I filmspråket kan det handla om icke-linjär struktur, tidsförskjutningar eller fragmentariskt minne; i litteraturen kan det vara rytmiska eller repetitiva mönster som gör läsaren medveten om tidens konstruktion.

Urvalsfrågor och kritik

Forskning kring tidslösande väger ofta form och innehåll motkliv, och diskussionen tar upp risker som förvirring eller känslan av dissonans hos publiken. Anpassningen av begreppet till olika medier och genrer är vanligt förekommande.

Se även

tidsupplevelse, subjektiv tid, icke-linjär berättarteknik, tidsdilation.