Sändarstationer

Sändarstationer är anläggningar som avger radiofrekventa signaler för kommunikation, sändning av media eller data. Vanliga användningar är radiosändningar (till exempel FM-radio och TV), punkt-till-punkt-länkar samt mobil- och bredbandsnät. En sändarstation består oftast av en eller flera sändare, ett eller flera antennsystem (master eller fristående antenner), samt kraft- och kylsystem, kablage och övervakning.

De centrala delarna är sändare som omvandlar elektriska signaler till RF-strålning, antenn- eller maststrukturer som överför strålarna, transmissionsledningar samt kraftförsörjning med reservsystem och kontroller. För större nätverk används ofta flera sändare och antenner i kombination för ökad täckning och redundans. Antennerna anpassas till de frekvensband som används och kan vara små panelantenner eller stora mastmonterade enheter.

Driften syftar till att uppnå önskad räckvidd och kapacitet samtidigt som störningar och energiförbrukning hanteras. Räckvidd och signalstyrka påverkas av frekvens, effekt, antennhöjd, terräng och atmosfäriska förhållanden. Digital teknik och standarder används ofta, exempelvis för radiobroadcasting, television och mobilnätverk.

Tjänsterna som tillhandahålls varierar och inkluderar nationell radio- och TV-sändning, mikrovågs­länkar för telekommunikation samt basstationer för cellular nätverk och andra IP-baserade länkar. Planering och reglering hanteras av nationella myndigheter och internationella organ som ITU. Tillstånd krävs för användning av frekvensband, och koordinering görs för att minimera störningar.

Historiskt började sändarstationer som radiostationer i början av 1900-talet; därefter följde expansion och övergång till digital teknik. Under senare år har många tjänster flytt över till digitala format och IP-baserade nätverk, vilket förändrat driftsmodellerna och integreringen mellan olika typer av sändarsystem. Safety och miljöaspekter inklusive RF-exponering och arbetarskydd vägs kontinuerligt in i planering och drift.