Systemspänningen

Systemspänningen, eller nominell spänning, är den referensnivå av elektrisk potential som ett elsystem eller en del av ett elsystem är designat för. Den används som grund när komponenter väljs, isolationsnivåer sätts och skyddsutrustning dimensioneras. Systemspänningen anger skillnaden i potential mellan ledare (oftast mellan fas och neutral) eller mellan två faser, och den kan även ange spänningen till jord i vissa sammanhang. Den styr således krav på isolering, ledningsdimensionering och jordning samt vilken typ av brytare och säkringar som används.

Standardsmässigt definieras nominell systemspänning av internationella och nationella standarder, främst IEC 60038. Dessa standarder specificerar typiska spänningsnivåer och toleranser, samt hur spänningar varierar över tid och under olika driftsförhållanden.

I praktiken varierar systemspänningen mellan regioner och systemval: i Europa är den vanliga nätspänningen 230 V mellan fas och neutral och 400 V mellan två faser vid 50 Hz; i Nordamerika används vanligtvis 120 V mellan fas och neutral, 208 V eller 240 V mellan faser med 60 Hz. Vid högre effektnivåer används högre spänningar i distributionsnät och industriella installationer, medan lågnivå- och DC-system kan ha helt andra värden.

Systemspänningen påverkar både säkerhet och teknik: utrustning måste märkas efter rätt spänning, skyddsutrustning och isolationsnivåer måste dimensioneras för den aktuella spänningen, och jordnings- och skyddsutrustning bör anpassas efter systemets topologi och krav.

För förståelse hänvisas till IEC 60038 och lokala regler.