Stereoskopiskt

Stereoskopiskt, eller stereoskopi, är en metod för att uppleva eller visa tredimensionellt djup genom att varje öga får en bild som är något annorlunda. Denna skillnad kallas binokulär disparity och gör att hjärnan kan slå samman de två bilderna till en upplevelse av djup och volym.

Principen bygger på att man fångar eller visar två bilder från något närliggande perspektiv, motsvarande ögonens avstånd. När bilderna visas samtidigt uppstår en 3D-perception, där hjärnan tolkar skillnader i vinkel och parallax som djup. Olika presentationssätt används för att leverera de två bilderna, beroende på teknik och syfte.

Metoder för stereoskopi inkluderar anaglyfiska bilder där färgfilter separerar bilderna för vardera öga, polariserade bilder i passiva 3D-system, aktiva slutare eller elektronisk shutter som synkroniseras med glasögon, samt autostereoskopiska lösningar som använder parallaxbarriärer eller lentikula för att skapa 3D utan glasögon.

Historiskt utvecklades stereoskopet under 1800-talet; Charles Wheatstone introducerade idén 1838, och Sir David Brewster bidrog till populariseringen av termen och teknikerna. Dessa tidiga insatser lade grunden för dagens breda användning.

Användningsområdenen omfattar fotografi, film och television, medicinsk bildbehandling, vetenskaplig visualisering och virtuell verklighet. Fördelarna är starkt kopplade till djupkänsla och rumslig förståelse, medan nackdelar inkluderar ögontrötthet, möjligt illamående och färgförvrängning i vissa metoders särskilda dator- eller visningskrav.

Idag används stereoskopi inom många områden och fortgår i utvecklingen av VR/AR och autostereoskopiska skärmar, där målet är ännu mer naturlig och bekväm 3D-upplevelse.