StageGateModellen

Stagegatemodellen, eller Stage-Gate-processen, är en strukturerad metod för utveckling av nya produkter som används för att hantera osäkerhet och styra investeringar. Den utvecklades av Robert G. Cooper på 1980-talet och bygger på att arbetet delas upp i faser som följs av beslutspunkter mellan faserna.

Den klassiska modellen består av flera faser och gates. Vanliga faser är Scoping (översyn av marknad och teknik), Build Business Case (affärsplan, teknisk och ekonomisk genomförbarhet), Development (produktdesign och utveckling), Testing and Validation (verifiering och marknadstestning) och Launch (lansering). Mellan varje fas finns en gate där en tvärfunktionell styrgrupp bedömer projektets lämplighet att fortsätta. Beslutsutfallet vid en gate är ofta Go eller No-Go, men kan också vara Hold, Kill eller Recycle/Restart beroende på företagets rutiner.

Syftet är att skapa struktur, synkronisera tvärfunktionella team och möjliggöra bättre riskhantering och portföljstyrning. Genom faserna definieras leveranser och kriterier som måste uppfyllas för att projektet ska få fortsätta, vilket ger tydliga ansvars- och beslutsvägar samt bättre resursallokering. Modellen betonar tidig riskidentifiering och ekonomisk bedömning samt koppling till företagets strategi och marknadsbehov.

Kritik riktar sig mot upplevd rigiditet och byråkrati, särskilt i snabbföränderliga miljöer eller i mindre företag. För att öka snabbhet används ofta anpassningar som förenklade eller parallella faser, mindre dokumentationskrav eller integrering med mer agila arbetssätt. Användningen är vanlig inom teknikintensiva branscher, läkemedel och konsumentprodukter där projekt har hög osäkerhet och betydande investeringar.