Stabiliseringspolitiken

Stabiliseringspolitiken är ett begrepp inom makroekonomi som syftar till att dämpa konjunkturfluktuationer och bevara prisstabilitet samt sysselsättning. Den består vanligtvis av två huvudverktyg: finanspolitik och penningpolitik. Finanspolitiken omfattar offentliga utgifter, skatter och transfereringar. Automatiska stabilisatorer som arbetslöshetsförsäkring och progressiv beskattning verkar utan att nya lagstiftningar krävs. Penningpolitiken regleras främst av centralbanken genom räntesättning och kontroll av penningmängden, med mål som inflationsstabilitet och, i vissa fall, valutastabilitet. I många länder eftersträvas oberoende centralbanker för att stärka trovärdigheten i stabiliseringspolitiken.

Mål och sammanhang: Stabiliseringspolitiken försöker jämna ut BNP-tillväxten, sänka arbetslösheten och hålla inflationen inom ett målpål som anges av myndigheterna. I öppna ekonomier krävs samordning mellan finans- och penningpolitik och hänsyn till externa chocker, förväntningar och valutakursförhållanden.

Tillvägagångsätt: Diskretionär stabiliseringspolitik innebär aktiva åtgärder vid konjunktursvängningar, som expansionistisk finanspolitik eller sänkta räntor vid lågkonjunktur. Automatiska stabilisatorer verkar automatiskt när konjunkturen går ned. Effektiviteten påverkas av tidsfördröjningar och politisk trovärdighet; oklara eller motsägelsefulla signaler kan förlora effekt.

Utmaningar och kritik: högre offentliga underskott och skuldsättning, risker för inflationsteg i uppgångsfasen och olika grader av effekt i små öppna ekonomier där riksbankens handlingsutrymme kan vara begränsat.