Språkfamiljer

Språkfamiljer är grupper av språk som härstammar från en gemensam förfader, ett proto-språk. Släktskapet fastställs genom den komparativa metodens jämförelse av ljudsystem, grammatik och ordförråd över flera språk. När återkommande mönster tydligt pekar mot ett gemensamt ursprung klassificeras språken som tillhörande en viss språkfamilj och ofta även i grenar och undergrenar inom familjen.

Bland de största och mest välkända språkfamiljerna finns indoeuropeiska språkfamiljen, som omfattar många språk i Europa och i delar av södra Asien; afroasiatiska språkfamiljen i Nordafrika, Mellanöstern och delar av Östafrika; sino-tibetanska i Kina, Tibet och Burma; Niger-Kongo i stora delar av sub-Sahara Afrika; austronesiska i Sydostasien, Oceanien och öar i stillahavsområdet; dravidiska språk i södra Indien och delar av Sri Lanka; samt uraliska språk i Fennoskandien och norra Eurasien. Vissa språk räknas som isolat, eftersom de saknar bekräftade nära släkt med andra språk, till exempel baskiska. En del klassificeringar, som Altaisk hypotese, har varit omtvistade: modern forskning tenderar att betrakta Turkiska, Mongoliska och andra språk som delar av olika grenar snarare än som en enhetlig urfamilj.

Språkfamiljer används för att förstå mänsklighetens historia och migrationer, bevara språklig mångfald och få insikter i hur språk påverkas av kontakt och kultur. De är därför centrala i historisk lingvistik och bevarandearbete.