Schrödingerekvationen

Schrödingerekvationen är en fundamental ekvation inom kvantmekaniken som beskriver hur den kvantmekaniska tillståndsvektorn för ett fysikaliskt system förändras över tid. Den utvecklades av Erwin Schrödinger 1926 och är analog med Newtons andra lag inom klassisk mekanik, men opererar på vågfunktioner istället för position och hastighet.

Det finns två huvudformer av Schrödingerekvationen: den tidsberoende och den tidsoberoende. Den tidsberoende Schrödingerekvationen ger en fullständig beskrivning av ett kvantsystems evolution. Den tidsoberoende versionen används för att hitta stationära tillstånd, det vill säga tillstånd vars egenskaper inte förändras över tid, och är särskilt användbar för att bestämma energinivåer hos atomer och molekyler.

Ett centralt begrepp i sammanhanget är vågfunktionen, ofta betecknad med den grekiska bokstaven psi (ψ). Vågfunktionen innehåller all information som är känd om det kvantmekaniska systemet. Kvadraten på absolutbeloppet av vågfunktionen (|ψ|²) ger sannolikhetstätheten för att finna partikeln på en viss plats vid en viss tidpunkt.

Schrödingerekvationen har varit avgörande för förståelsen av atomer, molekyler och andra kvantfenomen. Den ligger till grund för många områden inom fysik och kemi, inklusive kvantkemi och fasta tillståndets fysik. Ekvationens lösningar kan vara komplexa och kräver ofta avancerad matematisk behandling, men dess framgång i att förutsäga experimentella resultat har cementerat dess plats som en hörnsten i modern fysik.