Satellitsystemet

Satellitsystemet är en samling artificiella satelliter i omloppsbana tillsammans med den markbaserade infrastrukturen som krävs för att planera, driva och använda satellittjänster. Systemet används för kommunikation, navigering, jordobservation och vetenskaplig forskning, och kan verka över regionala eller globala områden beroende på konfiguration.

De viktigaste delarna är satelliterna själva, markstationer och kommunikationslänkar samt den markbaserade kontroll- och användarsidan. Satelliterna samlar in data eller vidarebefordrar signaler till och från markstationer. Marksegmentet omfattar kontrollcentraler, uppspårnings- och telemetriskommunikation, dataanläggningar samt användarterminaler som tar emot och tolkar informationen.

Orbital banbestämning är en central aspekt av satellitsystemet. Satelliterna kretsar i olika banor, exempelvis låg omloppsbana (LEO), medel omloppsbana (MEO) och geostationär bana (GEO). Geostationära konstellationer används ofta för kommunikation och television, medan LEO- och MEO-konstellationer möjliggör snabbare dataflöden och bredare täckning. Konstellationer av många satelliter kompletterar varandra för kontinuerlig bevakning och redundans.

Systemen omfattar flera typer av användbara applikationer såsom kommunikation, global navigation (GNSS), jordobservation och meteorologi samt forskningsändamål. Livslängden för satelliter varierar normalt mellan några år till över ett decennium, beroende på uppdrag och design. När uppdraget avslutas hanteras restprodukter och undanröjs avfall enligt rymdverksamhetens riktlinjer.

I Sverige ansvarar myndigheter och offentliga organ för rymdpolitik och reglering samt stöd till forskning och industri inom satellitteknik.