Reproduktionsteknik

Reproduktionsteknik, eller assisterad reproduktionsteknik, är samlingsnamnet för medicinska metoder som möjliggör befruktning och graviditet när naturliga processer är hinder. Tekniken har utvecklats sedan 1970-talet och den första framgångsrika IVF-barnet, Louise Brown, föddes 1978 i Storbritannien. Idag används flera olika tekniker för att hjälpa människor att bilda familj.

De vanligaste metoderna är IVF och ICSI (intracytoplasmic sperm injection). Vid IVF befruktas ägg utanför kroppen och embryot överförs till livmodern. ICSI används när befintliga spermier har svårigheter att befrukta ägget; en enskild spermie injiceras direkt i ägget. Embryon kan också planeras för överföring efter att de utvecklats till blastocyst och ibland frysas ned för framtida försök (embryofrysning).

Andra viktiga komponenter är äggdonation och spermiedonation, som används när ena parten saknar fungerande könsceller. Surrogati förekommer i vissa jurisdiktioner och regleras olika beroende på land. Preimplantation genetisk diagnos (PGD/PGT) används ibland för att upptäcka genetiska sjukdomar innan embryot överförs.

Indikationer för behandling inkluderar ofrivillig barnlöshet, nedsatt äggkvalitet hos äldre kvinnor, vissa medicinska tillstånd och behov av genetisk screening. Framgångar varierar kraftigt med ålder, framför allt kvinnans ålder, och med vilken metod som används.

Etiska, juridiska och sociala frågor är centrala i debatten om reproductionsteknik. Reglering av donatorer, surrogati, könsval och användning av genetisk information varierar mellan länder och påverkar hur tekniken tillämpas i praktiken. Reproduktionsteknik har ökat möjligheterna till familjebildning samtidigt som den medför komplexa medicinska och samhälleliga överväganden.