RFIDkort

RFIDkort är plastkort som innehåller en RFID-tag och en antenn för kontaktlös identifikation. Kortet används ofta för inpassering, betalning eller biljettlösningar och kräver vanligtvis inget fysiskt kontakt mellan kortet och läsaren.

Teknik och funktioner: RFIDtaggen kan vara passiv (utan egen ström och får energi från läsaren) eller aktiv (har egen batteri- eller energikälla). Läsaren sänder ut radiovågor som tillför kortets chip energi och kortet svarar med data, ofta ett unikt ID och ibland ytterligare information. Olika frekvensband används: låg frekvens (cirka 125–134 kHz), hög frekvens (13,56 MHz, till exempel ISO 14443 och NFC) och ultrahög frekvens (860–960 MHz, ofta ISO 18000-6C/ EPC Gen2). HF-kort används vanligtvis i närfältsapplikationer och många betalkort och accesslösningar, medan UHF-kort kan användas där längre räckvidder krävs.

Användning och typer: RFIDkort används i tillgångskontroll, student- och anställdakort, betalkort och biljettlösningar i kollektivtrafik. De flesta kommersiella kort är kontaktlösa och baserade på standarder som ISO/IEC 14443, ISO/IEC 15693 eller NFC Forum, vilket möjliggör interoperabilitet mellan olika system.

Säkerhet och integritet: risker inkluderar avlyssning, kopiering och relay-attacker. Motåtgärder innefattar kryptering, ömsesidig autentisering, begränsad räckvidd och användning av säkra kortlösningar. Användningen regleras ofta av regionala lagar och standarder för dataskydd och informationssäkerhet.

Begränsningar och utveckling: räckvidd, miljöfaktorer och material som metall kan påverka prestanda. RFIDkort fortsätter att utvecklas för att förbättra säkerhet, kapacitet och användarupplevelse inom olika sektorer.