kontaktlösa

Kontaktlösa refererar till teknik som gör att data kan överföras mellan en läsare och ett kort eller enhet utan fysisk kontakt, vanligtvis över ett mycket kort avstånd på några centimeter. Den vanligaste tekniken är near-field communication (NFC) eller radiostyrd identifikation (RFID). Passiva kort får energi från läsaren, medan aktiva enheter har egen strömförsörjning.

Användningsområden innefattar betalningar, mobilplånböcker och betalkort samt kollektivtrafik-, inpasserings- och lojalitetskort. Inom betalningar används ofta tokenisering och dynamiska kryptogram för att skydda varje transaktion. Tekniken har också blivit vanlig i medlemskap, säkra dörrläsare och olika vårdrelaterade applikationer där snabb autentisering är önskvärd.

Hur det fungerar i korthet: när en kort eller enhet placeras nära en läsare överförs energi och identifikationsdata. Vid betalningar sker ytterligare autentisering och utbyte av kryptografiska uppgifter som gör varje transaktion unik. Kompatibilitet och säkerhet styrs av internationella standarder och konsortier som ISO/IEC för kontaktlös identifikation och NFC-specifikationer, samt EMVCo-ramverket för betalningar.

Säkerhet och integritet hanteras med begränsade avstånd, kryptering, dynamiska koder och ofta ytterligare autentisering som PIN eller biometrisk verifiering. Visionen är snabb och bekväm användning utan att kompromissa med skyddet av betalnings- eller identitetsdata.

Standards och användning varierar men bygger vanligtvis på ISO/IEC 14443 och 18092/NFC, samt EMVCo för betalningar. Anpassningar görs för olika branscher, spårbarhet och användarupplevelse.