Proxyfunktioner

Proxyfunktioner är funktioner som agerar som mellanhänder för en annan funktion eller ett objekt. De fångar upp samtal, kan ändra beteende och vidarebefordra anrop till målobjektet. Syftet är att införa extra funktionalitet utan att ändra den underliggande koden, ofta för flexibilitet, säkerhet eller prestanda.

Inom programvarudesign finns flera typer av proxys. Virtuella proxys initierar ofta målobjektet först när det verkligen behövs (lazy loading). Skyddsproxys tillåter eller förhindrar åtkomst baserat på auktorisering. Fjärrproxys representerar objekt som finns i en annan process eller maskin och vidarebefordrar anrop över gränser. Smarta proxys kan lägga till ytterligare beteende som räkning av resurser, synkronisering eller samordning av flera anrop. Alla proxys följer vanligtvis samma gränssnitt som målobjektet och fungerar som mellanhänder som kan logga, cacha, hantera fel eller lägga till retry-logik.

Proxyfunktioner används ofta för att hantera korsande frågor som loggning, mätning och åtkomstkontroll eller för att optimera prestanda genom caching eller lazy initialization. De är också centrala i designmönstret Proxy, där en proxy implementerar samma gränssnitt som det riktiga objektet och styr hur och när anrop kopplas vidare. I vissa språk stöds dynamiska proxys och automatiska genereringar av proxyklasser via ramverk, vilket förenklar implementeringen.

Relationer till andra koncept är starka: proxys är närbesläktade med dekoratormönstret och med och används inom aspektorienterad programmering för att modulera tvärgående frågor som loggning och felhantering. Typiska fallgropar innefattar ökad komplexitet, prestandaöverhead och risk för debuggingsvårigheter om proxyn inte bevarar kontraktet för målobjektet.