Platåtryck

Platåtryck, eller plateau pressure, är ett centralt begrepp inom anestesi och intensivvård som beskriver trycket i alveolerna i slutet av inspirationsfasen när gasflödet är avstängt. Det speglar den elastiska resistansen i lungorna och i bröstkorgen (lungans och bröstväggens compliance) och därmed alveolär och systemisk compliance.

Mätning och tolkning: Platåtrycket uppmäts under en inspiratorisk paus eller end-inspiratorisk paus på en mekanisk ventilator eller vid manuell ocklusion. Eftersom flödet är noll under pausen är trycket alveolärt och påverkas minimalt av motstånd i luftvägarna. Höga platåtryck indikerar nedsatt lung- eller bröstkorgscompliance, exempelvis vid lungödem, fibros eller allvarlig ARDS, och är associerat med ökad risk för ventilatorrelaterad skada.

Relation till andra tryck: Platåtrycket är vanligtvis lägre än det maximala trycket under inspiration (peak inspiratory pressure) eftersom det inte inkluderar motstånd i luftvägarna. Drivtrycket, som ofta används som prognostiskt mått, är skillnaden mellan platåtrycket och PEEP (platåtryck minus PEEP). Lågt drivtryck och lågt platåtryck, tillsammans med adekvat PEEP, är mål i många lungventilationsstrategier.

Användning i klinik: Platåtrycket används för att justera ventilationsparametrar som tidalvolym och PEEP för att optimera lungkemi och minimera risk för VILI (ventilator-induced lung injury). I behandlingen av ARDS och andra tillstånd med nedsatt lunghydration används ofta lägre tidalvolymer och noggrann titrering av platåtryck för att hålla det inom rekommenderade gränser, vanligtvis omkring 30 cm H2O eller lägre. Hundra procent universella riktlinjer varierar med patient och kontext.