Plastgränsens

Plastgränsen, ofta kallad plastgräns i svensk terminologi, beskriver den stressnivå vid vilken ett material övergår från elastisk till plastisk deformation. När belastningen tas bort under den elastiska delen återgår materialet till sin ursprungliga form, medan deformationen blir permanent när plastgränsen passerats. Begreppet motsvarar yield strength i engelskspråkig litteratur. Plastgränsen varierar mellan material och påverkas av temperatur, mikrostruktur, kemisk sammansättning och tidigare bearbetning såsom arbetshärdning eller kallbearbetning.

Mätning och definition: Plastgränsen bestäms vanligen i ett dragprov (uniaxial tensile test). Den vanligaste definieringsmetoden är 0,2-procent-offset, där den spänning som motsvarar en permanent plastisk töjning på 0,2 % anger plastgränsen. Andra definitioner används för vissa materialgrupper, till exempel ett tydligt yield point. Resultatet används för att beskriva materialets kapacitet att bära belastning innan oförändrad formförändring uppstår.

Användning: Inom konstruktion och tillverkning används plastgränsen som ett centralt värde för att ange säkra arbetsbelastningar, dimensionering och materialval. Designpraxis tar hänsyn till faktorer som temperatur, belastningshastighet och miljö, vilka kan förskjuta plastgränsen och därmed arbetsområdet för konstruktionen.

Relaterade begrepp: elastisk gräns, flytgräns och yield strength. Plastgränsens exakta värden och tolkningar kan variera mellan materialklasser som metaller, polymerer och kompositer, men begreppet utgör en grundläggande måttstock för när permanent deformation börjar uppträda.