Passivvariationer

Passivvariationer är olika sätt ett språk uttrycker passiv betydelse, det vill säga att fokus ligger på handlingen eller tillståndet snarare än på den som utför handlingen. I svenska brukar man tala om flera huvudkonstruktioner som var och en används under olika omständigheter: morfologiska passiver, periphrastiska passiver och impersonaliska eller agentinnehållande former.

Den mest produktiva varianten i svenska är sufiks-passiven, ofta kallad -s-passiv. Den bildas utan hjälpverb och får ofta plats i presens eller i allmänna påståenden: huset byggs, boken läses. Subjektet framträder vanligtvis utan agent eller med agenten i en följdkonstruktion inför av: Huset byggs av arkitekten. Denna passiv används i många sammanhang och kan föremåla både mänskliga och icke-mänskliga agenters handlingar.

Periphrastiska passiver uppträder med hjälpverben bli eller vara tillsammans med particip av huvudverbet: huset blir byggt av arkitekten (man betonar processen), eller boken är såld (en värde- eller tillståndsrelation). Perfekt och pluskvamperfekt former bildas då med har blivit eller hade blivit + particip: Huset har blivit byggt; boken har lästs.

Impersonal passiv eller agentlös konstruktioner är vanliga i svenska och används när agenten är okänd eller irrelevant: Det byggs mycket i staden. Agentiska detaljer kan tillfogas med av-fras: Det byggs av flera entreprenörer.

Passivvariationer återspeglar olika pragmatiska funktioner, såsom fokusförskjutning, tidsaspekt och åtgärdens aktörs relevans, och är därmed centrala för hur information struktureras och tolkas i svenskt språkbruk.