Pågripelse

Pågripelse är den faktiska handlingen där polisen tar en person i förvar när det finns rimlig misstanke om att personen begått ett brott. Syftet med pågripelsen är att underlätta en inledande undersökning, säkerställa att personen møter upp vid rättsliga förfaranden och, om så behövs, hindra flykt eller bevisförstöring. Pågripelsen är en tvångsåtgärd som de journalistiska och rättsliga normerna kräver måste vara nödvändig, proportionell och laglig.

Efter en pågripelse får den frihetsberövade personen vanligtvis information om varför denne gripits, vilka rättigheter den har och hur man får kontakt med en försvarare. Den gripne har rätt att samråda med en advokat, rätt att informeras om misstanke och rätt att ta del av relevant information. Personen kan uppmanas att lämna uppgifter, men har samtidigt rätt att inte lämna uppgifter som kan röja sig själv.

I svensk rätt regleras pågripelse genom rättegångsbalken och polislagen. Pågripelsen är ett inledande steg i en längre process som kan övergå i anhållande (tillfälligt frihetsberövande under utredning) eller häktning (frihetsberövande som beslutas av domstol vid behov av fortsatt undersökning). Hur länge frihetsberövandet får kvarstå och under vilka förutsättningar som anhållande eller häktning kan medges regleras av lagstiftningen och domstolens beslut med hänsyn till bland annat misstankens allvar och utredningens behov.

Se även relaterade begrepp som anhållande, häktning och frihetsberövande.